KRÄMAREN, Örebro – om Winter Colour Bath

För att närma oss dessa frågor är Karin Hanssons resonemang om konst som bärare av kollektiva föreställningar en användbar utgångspunkt. I stället för att betrakta kaninen, rutschkanan, isbanan och torget som enskilda inslag med varsin funktion, kan de förstås som delar av ett gemensamt landskap av relationer, idéer och vardagliga praktiker. Det är först i samspelet mellan dem – och i hur människor rör sig, stannar, tittar och deltar – som platsen börjar få mening. 

Ett sådant landskap är inte färdigt eller givet i förväg. Det formas över tid genom användning, minnen och tillfälliga händelser. Kaninen som förbryllar, rutschkanan som inte används som tänkt och isbanan som plötsligt drar till sig liv pekar tillsammans på hur det gemensamma rummet hela tiden omförhandlas.

Som Hansson formulerar idén kring det gemensamma:

”Hur målar jag ett landskap som beskriver människors idéer, relationer och kommunikationsmönster? Att gestalta är ett sätt att förstå min egen upplevelse av världen, att utveckla ett språk för att dela denna bild med andra, för att på så sätt möjliggöra en kollektiv kunskapsutveckling som vidgar min förståelse av fenomenet ytterligare. Konst handlar i detta perspektiv om en grundläggande undersökning av den egna perceptionen och deltagande metoder för att ständigt destabilisera den egna världsbilden med hjälp av andra” (Hansson 2015). 

I detta perspektiv blir att måla, projicera eller arrangera inte ett sätt att fastslå vad platsen är eller ska bli, utan ett sätt att undersöka vad som faktiskt pågår där. Genom deltagande metoder rubbas den enskilda blicken och öppnar för en gemensam kunskapsprocess, där platsens betydelse inte låses, utan fortsätter att formas i mötet mellan människor, rum och tid. 

I detta ljus kan Ann Sidéns arbete förstås som ett tidigt och konsekvent exempel på ett sådant sätt att gestalta platsen. Underlandet tillför inte Krämartorget ett tydligt budskap eller en given funktion. Kaninen är inte förankrad i platsen genom användning eller praktisk logik, men den bär ett symbolvärde som är avgörande: den gör platsen synlig som något som går att ifrågasätta. Genom sin främmande närvaro bryter den vardagens självklarhet och tvingar fram nya frågor om sammanhang, riktning och mening. 

På så sätt fungerar Underlandet mindre som ett objekt och mer som en metod. Inte genom att erbjuda svar, utan genom att skapa ett mentalt skifte hos den som rör sig genom platsen. Kaninen pekar inte ut vad Krämartorget är, utan öppnar för att det kan vara något annat än det redan givna. 

Winter Colour Bath tar vid där denna hållning blir rumslig och kollektiv. Där Underlandet verkar genom förskjutning och symbolik, arbetar ljusinstallationen genom handling och deltagande. Isbanan, människornas rörelser och de projicerade färgfälten binds samman till ett tillfälligt landskap där platsens betydelse uppstår i realtid. Det är inte längre bara blicken som aktiveras, utan kroppen, tempot och samspelet mellan dem som befinner sig på torget. 

Krämartorget behövde mer än nya bänkar och bättre belysning. Därför formulerades isbanan som ett urbant vinteräventyr: ett enkelt grepp som aktiverar platsen utan att låsa den.

Isbanan visade snabbt sin potential. Den bromsade stadens tempo, skapade tillfälliga möten och gav plats åt lek där leken tidigare saknats. Men runtomkring var torget fortfarande grått, tungt, slutet. Blicken hade ingenstans att vila.

Det var i detta skede som Winter Colour Bath tog form, ett tillfälligt platsspecifikt videoverk på Krämarens fasader.

Färger sveper över Krämartorgets betongfasader och låter byggnaderna lysa i nya nyanser: från varma röda toner och gyllene solnedgångar till frodigt grönt och djup undervattensblått. I denna rörelse möts människor, deras vardag och deras rörelser blir platsens verkliga huvudperson. Här uppstår ett ögonblick där ljus, färg och mänsklig närvaro skapar en unik, levande atmosfär – en påminnelse om skönhet som uppstår i gemenskap.

Luka Murovec arbetar i gränslandet mellan arkitektur, konst och social praktik, nära det Berlinbaserade kollektivet raumlabor, känt för deltagande experiment i urbana miljöer. Lukas praktik kombinerar rigorösa experiment med platsens vardagliga liv. I Örebro blir detta Winter Colour Bath: ett temporärt, kollektivt och kroppsligt experiment på Krämartorget.

Raumlabor har tidigare aktiverat öde platser med lek och improviserade handlingar. Under utställningen Radical Playground i Berlin sommaren 2024 fylldes en parkeringsplats utanför konsthallen Gropius Bau av människor som klättrade, gungade och plaskade – en plats fick nytt liv genom rörelse och interaktion. Winter Colour Bath tar samma idé till Örebro: färgerna projiceras över fasaderna, men blir meningsfulla först i relation till människors närvaro och handlingar.

Här blir ljusverket en plattform för deltagande och kollektiva upplevelser. Den ständiga variationen i färg och ljus speglar våra egna inre svängningar, och visar hur offentliga rum aldrig är färdiga utan ständigt omförhandlas. Winter Colour Bath öppnar för lek, fantasi och gemensamma upplevelser, utan att fysiskt förändra platsen, bara genom att aktivera människors rörelser och interaktion.

På Radical Playground i Berlin fylldes en öde parkeringsplats av barn och vuxna som klättrade, gungade och byggde kojor. Spontana handlingar som gav platsen nytt liv. Winter Colour Bath tar samma idé till Krämartorget: färger projiceras över fasaderna, men blir meningsfulla först när människor rör sig, interagerar och upptäcker platsen tillsammans.

Projektet är ett situationellt experiment. Temporära ingrepp skapar praktisk kunskap genom erfarenhet, som Raumlabor uttrycker det: “Show us, don’t tell”. Genom deltagande och handling lär vi oss hur människor använder platsen och vad som får den att leva.

Lukas arbete inspireras av Constant Nieuwenhuys New Babylon, inte som en färdig utopi, utan som ett ramverk för sociala och urbana möjligheter. Spontanitet, lek och fri rörelse måste finnas för att möten och interaktioner ska uppstå, ingen börjar prata bara för att det finns en kanin på torget. Vi behöver skapa situationer där människor kan mötas över något, som på isbanan: en tonårig hockeykille hjälper en treåring, folk samsas om skridskor, musiken skapar stämning, och alla rör sig och ler utan att tänka på att de möts.

Winter Colour Bath fungerar på samma sätt: det lovar inget, men visar vad som blir möjligt när plats, människor och aktivitet möts, och hur sociala relationer och kreativa handlingar kan uppstå spontant.

När Ann Sidén placerade kaninen Underlandet mitt i staden gjorde hon något som fortfarande är relevant: hon satte ett frågetecken i stadsrummet. Inte ett svar, inte en lösning, utan ett stillsamt motstånd mot föreställningen att allt i staden måste vara färdigt, förklarat och effektivt. Verket visar hur konst i det offentliga kan fungera som en paus i planeringen, ett sätt att bromsa blicken och öppna för andra sätt att se platsen.

Winter Colour Bath tar vid där denna hållning blir praktisk. Genom att vara temporärt, öppet och beroende av människors rörelser gör ljusverket inga anspråk på att definiera Krämartorget för framtiden. I stället undersöker det vad platsen kan vara just nu, en vinterkväll runt en isbana, i mötet mellan ljus, kroppar och stad. Det är ett första steg, inte ett slutmål.

Om Underlandet visar hur konst kan ställa frågor till stadsplaneringen, är Winter Colour Bath ett sätt att börja lyssna på svaren. Vad händer när människor stannar längre? När torget används på andra sätt än planerat? När platsen får förändras utan att bindas fast? Det är i dessa observationer som nästa steg kan ta form. Därför är detta inte bara en ljusinstallation, utan början på en pågående process – ett argument för varför vi behöver fler metoder som tillåter utforskande, lyhördhet och lärande i det redan byggda

Anna Maria Hellner, januari 2025